2011-12-10
13:36:53
13:36:53
det här med att spela cool
På pluggfiket i tordags, när jag stod i kö, stötte jag på en kändis.
Det första jag märkte var att killen framför mig luktade otroligt gott. Parfymen var exakt så som man vill att en man ska dofta. När mannen sedan råkade trampa mig på foten lite lätt, vände sig om, och bad om ursäkt insåg jag vem det var. Men för att verka oberörd gav jag honom ingen uppmärksamhet, inga extra blickar, ingen nyfikenhet. Jag spelade cool. När det är hans tur att beställa hör jag hans knackiga svenska och försäkrar mig om att det är den jag tror men fortsätter vända kinden till och stirra ut i tomma intet. När mannen sedan börjar nynna med i jullåtarna känns det som om han BER om uppmärksamhet. Så var det såklart inte. Bara min hjärna som hittar på och kryddar situationen.
När jag väl fått min kaffe och satt mig kunde jag inte spela cool längre. Ville skriva facebookstatus och kände ånger över att jag inte frågade om vi inte kunde ta en bild tillsammans. Så mycket för coola Sofia.
Men är inte vi människor lite så? Ska verka oberörda men i själva verket är vi inte det? Eller är vi oberörda? Jag intalade mig själv att jag var det, men icke.
Vem kändisen är tänker jag med flit inte avslöja haha! Det spelar ingen roll egentligen. Ni fattar situationen väl ändå. Plus att det var en kändis jag inte haft någon stark känsla för i vilket fall. Det var därför min o-coolhet förvånade mig.
Det blev förresten inga facebook-statusar och inga bilder. Ögonblicket var förbi och jag började dyka ner i fysikboken istället.
