You can call me sufia

"Du är inte helt svensk va?", "Du har väl påbrå från någon annanstans än Sverige också?". Jag får höra det då och då och mitt standard svar blir alltid "Ja jo min pappa är chilensk, men mamma är svensk." För att göra en parantes här så har jag blivit uppfostrad med att pappa också är svensk så det tar emot lite att kalla honom invandrare eller att hålla med om att jag inte är helt svensk, hur weird det än låter. "Han har svenskt medborgarskap och han har bott här i 40 år. Precis lika svensk som vem som helst" har min mamma alltid sagt. Även om det inte stämmer helt(let's face it, han kommer aldrig bli "svensk" svensk) så förstår jag hennes poäng. I vilket fall, den här typen av konversation fortsätter ibland med "Så ditt efternamn är chilenskt alltså?" varpå jag svarar att "Nä, det är italienskt. Min pappa har påbrå från Italien och namnet har därför hängt med"

Personen som började fråga blir alltid ställd för en sekund. Typ förvirrad. Men efter denna sekund så blir svaret allt som oftast "Jaha, men vilken cool blandning!".

Nu till saken. Om personen nu, för en sekund ser förvirrad ut...hur tror ni hela min uppväxt varit? Herrejesus vad jobbigt det är att inte känna sig hemma någonstans. Jag har nog haft en identitetskris utan att själv riktigt kunnat sätta ord på det. När jag var yngre var allt så svart och vitt. Antingen passade jag in överallt, eller också ingenstans. Eftersom efternamnet ofta berättar om vart du kommer ifrån så blir jag ofta tvungen att förklara att jag inte är så jätte italiensk...fast någonstans är jag väl det. Det blir alltså först en förklaring om min chilenska bakrund och sedan en förklaring till mitt italienska efternamn.
Att ha min "blandning" har varit förvirrande många gånger. Jag är svensk...fast ser inte riktigt ut som det...och är ju hälften chilensk...men kan inte prata flytande spanska alls...sen har jag ju ett italienskt efternamn....fast ingen italiensk släkt...

Idag känner jag bara att jag inte behöver välja sida. Inget är svartvitt längre. Vill jag vara chilensk, så är jag det. Vill jag vara svensk, så är jag det. Jag vill helst vara båda. Det ultimata vore "svenskchilenare med italienskt påbrå". Haha så att svenskchilenare blir en nationalitet, och att det italienska är anledningen till att mitt utseende och efternamn ser annorlunda ut. Så att det fanns en förklaring och inte två.

Vet inte how much sence I'm making right now. Men det är fortfarande svårt för mig själv att sätta fingret på vart förvirringen ligger. Jag delar inte med mig av sånt här för det är inte en stor del av min dagliga tankeverksamhet. Men nu i veckan kom jag på mig själv fundera då jag än en gång blev frågad om mitt efternamn och påbrå.