You can call me sufia

"Du är inte helt svensk va?", "Du har väl påbrå från någon annanstans än Sverige också?". Jag får höra det då och då och mitt standard svar blir alltid "Ja jo min pappa är chilensk, men mamma är svensk." För att göra en parantes här så har jag blivit uppfostrad med att pappa också är svensk så det tar emot lite att kalla honom invandrare eller att hålla med om att jag inte är helt svensk, hur weird det än låter. "Han har svenskt medborgarskap och han har bott här i 40 år. Precis lika svensk som vem som helst" har min mamma alltid sagt. Även om det inte stämmer helt(let's face it, han kommer aldrig bli "svensk" svensk) så förstår jag hennes poäng. I vilket fall, den här typen av konversation fortsätter ibland med "Så ditt efternamn är chilenskt alltså?" varpå jag svarar att "Nä, det är italienskt. Min pappa har påbrå från Italien och namnet har därför hängt med"

Personen som började fråga blir alltid ställd för en sekund. Typ förvirrad. Men efter denna sekund så blir svaret allt som oftast "Jaha, men vilken cool blandning!".

Nu till saken. Om personen nu, för en sekund ser förvirrad ut...hur tror ni hela min uppväxt varit? Herrejesus vad jobbigt det är att inte känna sig hemma någonstans. Jag har nog haft en identitetskris utan att själv riktigt kunnat sätta ord på det. När jag var yngre var allt så svart och vitt. Antingen passade jag in överallt, eller också ingenstans. Eftersom efternamnet ofta berättar om vart du kommer ifrån så blir jag ofta tvungen att förklara att jag inte är så jätte italiensk...fast någonstans är jag väl det. Det blir alltså först en förklaring om min chilenska bakrund och sedan en förklaring till mitt italienska efternamn.
Att ha min "blandning" har varit förvirrande många gånger. Jag är svensk...fast ser inte riktigt ut som det...och är ju hälften chilensk...men kan inte prata flytande spanska alls...sen har jag ju ett italienskt efternamn....fast ingen italiensk släkt...

Idag känner jag bara att jag inte behöver välja sida. Inget är svartvitt längre. Vill jag vara chilensk, så är jag det. Vill jag vara svensk, så är jag det. Jag vill helst vara båda. Det ultimata vore "svenskchilenare med italienskt påbrå". Haha så att svenskchilenare blir en nationalitet, och att det italienska är anledningen till att mitt utseende och efternamn ser annorlunda ut. Så att det fanns en förklaring och inte två.

Vet inte how much sence I'm making right now. Men det är fortfarande svårt för mig själv att sätta fingret på vart förvirringen ligger. Jag delar inte med mig av sånt här för det är inte en stor del av min dagliga tankeverksamhet. Men nu i veckan kom jag på mig själv fundera då jag än en gång blev frågad om mitt efternamn och påbrå.

Okej, så idag på lunchen hade jag och mina vänner en livlig diskussion om våldtäkter. Hur straffet är för lindrigt och hur skadorna på den drabbade ofta är otroligt stora. Det var jag och en annan vän som livligt diskuterade hur systemet borde se ut. Jag säger inte emot något av det ovanstående. Straffen är ett skämt. Om det ens blir straff. Ofta döms man bara till böter. Men min vän ville införa tortyr som straff, och det tror jag inte på. Jag förstår hur hon tänker med att betala med samma mynt, men jag tror inte att det är ett hållbart medel. Våldtäkter är så sjukt svåra... det är så personligt och individuellt och alla fall är olika. Ironiskt nog hittade jag mig till en blogg idag som drivs av en tjej i min skola, som blivit utsatt för våldtäkt. Plötsligt blir allt personligt och min första tanke var att tortyr kanske inte är helt fel. Men vilken värld skulle vi leva i då? Ge mig smärta så ger jag dig ännu mer smärta? Ge mig skräck så ger jag dig skräck? Jag vill inte leva i den världen. Hur naivt det än låter. Det måste finnas en bättre lösning.

Jag har massor med rädslor. Mörkt vatten, undervattensdjur(typ alla), spindlar är obehagliga, att någon plötsligt ska hoppa fram är en konstant rädsla hos mig. Sen har vi åldrande, det är så jävla läskigt. Jag och mamma kollade på en dokumentär om supergamla människor och hur det kom sig att de kunde leva så pass länge. Men jag kunde knappt fokusera på det utan blev bara jävligt rädd innombords av att se dom.TÄNK NÄR. Tänk när vi alla är sådär gammla och fångar i våra egna kroppar. Gamlingarna ville göra en massa saker, men kunde inte för att kroppen var för skruttig. TÄNK OM. Tänk om man inte vill dö när man är gammal haha. Att man får panik över att man snart inte finns längre. Det är väl egentligen en kombination av rädsla för att bli fånge i sin egen kropp och rädsla för döden som ligger till grund för min rädsla för gamlingar.

Sen har jag en nyfunnen rädsla som jag insåg att jag var livrädd för för några dagar sen. Att föda barn haha. Fyfan. Jag är livrädd för sjävla födandet, inte själva graviditeten. Fast jag skulle bli livrädd av att veta att jag var gravid också just nu. Bara för att jag varken vill ha eller kan ta hand om en unge. Det finns en ganska stor blogg om en 15:åring som nyligen blivit mamma, och hon får stå ut med så jävla mycket ordbajs från anonyma hela dagarna och jag beundrar henne verkligen för att hon alltid pallat trycket. Trycket, och paniken över att föda barn och trycket från alla som läser hennes blogg med en massa förutfattade meningar. Med tanke på hur rädd jag är för själva grejen så kan jag inte annat än beundra henne, som är 3 år yngre dessutom.

Det.är.sjukt. Haha nej men, jag har en fascination för kända människor kan jag erkänna. Men jag har en fascination för människor överlag. Jag älskar att kunna förstå varför folk beter sig som dom gör. Och jag har full förståelse för kändisar som blir uppmärksammade för fel saker och som VILL bli uppmärksammade för det. Men jag tycker det är synd. Att dom inte kan använda sina goda sidor för att bli uppmärksammade utan att de måste gräva i sig själva och leta fram den ytliga, korkade sidan. Och varför? För att dom tror att dom inte duger annars? Dom har så jävla fel liksom. Men vi människor blir snabbt vana. Och vanor är tråkiga. Så på ett sätt har dom väl inte så jävla fel. Vi vill inte se någon bete sig normalt. Och det är så fel att VI triggar detta beteende hos kändisar och wannabe kändisar.

Okej, så jag kom på en smart grej på bussen idag. Eftersom jag aldrig lägger upp något vettigt här och eftersom jag vill kunna titta tillbaka och lära känna 18 åriga Sofia så gör vi såhär: varje dag skriver jag några rader om ett ämne. Åsikter, tankar och annat crap. Vi kör tills jag inte kommer på fler ämnen! Ni får mer än gärna ge förslag på fler när mina tar slut. Vi börjar imorgon! Stay tuned...typ.