You can call me sufia

För några dagar sedan satt jag och mamma och slappade framför tvn. Vi kollade på något feel good program som slutade med att allt löser sig och det bjuds på tårta (tänk lyxfällan, grannfejden osv) så jag kläckte ur mig hur jag också skulle vilja ha något att fira så att man får bli bjuden på tårta. I min familj är det standard med tårta på födelsedagar, aldrig annars.

Ajuste. Update om fiskupplevelsen. För jag vet att y'all are super interested. Ni sitter säkert som på nålar sedan igår, viiiiissst?!111 HAHA, anyways, det var faktiskt huur gott som helst. Alltså, det smakade knappt fisk. Hell, det var så gott att jag åt det som blev kvar sen igår nyss. Så den här antifisk-attityden gäller inte alltid. Det finns undantag. Typ min mammas fisk som var top notch verkligen♥

Något otroligt is going down @ my place in just a few seconds. Något som senast hände...typ innan jul. Det vill säga något som bara händer några gånger per år. Och ja, jag försöker bygga upp en asstor spänning kring denna otroligt viktiga information jag snart droppar. Det handlar om extrem hunger, en förhoppning om att få en aning mer i IQ, och att jag är för lat för att laga mat själv. En kombo som inte ofta sammanträffar. Det är nämligen såhär: mamma har lagat fisk. Jag kommer äta. Och det, mina vänner, var i mitt tycke faktiskt värt ett eget blogginlägg. Fast faan, jag glömde ju nämna drumroll:en, läs igen och tänk er med trummor som blir högre och högre. Ok. Tack. Great!

Kanye West har gjort en film på 30 minuter. Den är extremt konstnärlig och symbolisk. Jag fattar typ hälften. Men den är vackert gjord och innehåller självklart varenda spår från hans nya platta, och det måste man ju gilla. Hans nya skiva är kärlek rakt igenom.

Så igår övningskörde jag och pappa i ett industriområde här i närheten, and lemme tell ya...det går inte ibland alltså. Vi är så jävla lika så det finns inte. Jag skulle gjort exakt likadant men stör mig fortfarande något extremt. Låt mig beskriva scenariot: Vi närmar oss en korsning och jag ska svänga. Så jag svänger och min pappa skriker : "ÖÖ&)&=)Ö"!€%!"€#%/", han drar i handbromsen och ger den där typiska *jag är så besviken på dig* blicken. "Du måste ju titta åt båda hållen FLERA GÅNGER Sofia!".

Insåg nyss att jag missat den där gymgrejen i Farsta -totalt. Haha ville verkligen också! Men men, it wasen't ment to be I guess. Idag ska jag plugga galet. Inget storslaget på G alltså. Fast det beror ju på hur man ser det, jag kommer vara storslagen på provet nästa vecka!

har verkligen inga c00la bilder på min skoldator, så this one'll have to do it for now. Ser lagom chillig ut trots att jag säkert inte alls var det. Mitt rum + fotograferingar= obekväma ställningar ♥♥♥♥

Asså vafaaan! Jag har sovit bort de 2 senaste timmarna. Crap! Har rättskunskapsprov imorgon och behöver få in hur mycket som helst i skallen. Dagen förövrigt har varit toppen verkligen. Hade lektion en timme och sedan tog jag och mina vänner en mini roadtripp -till Huddinge. Haha till bageriet där jag extrajobbade förrut. Vi tog en spontanfika där, vilket var precis vad jag behövde. Thanks guys!

Studentmössan blev äntligen min idag. Så sjukt jävla taggad på att ta studenten men samtidigt så jävla rädd för vad som kommer sen haha. Charmen med vårterminen i 3:an I guess! Min vän Micus är i London just nu, vilket jag tycker är otroligt oschysst. Jag vill också jööööö. Att kunna gå ut på en krog och inte veta vad man bör förvänta sig. Dricka billiga strawberry daqari. Se ett coverband sjunga dina favoritdängor och stå längst fram och hoppa av lycka. Lite som kvällen när denna bild togs en natt runt nyår i underbara London.

Kollar ni på 5:an nu kan det hända att två gapskrattande brudar syns till (jag och micus). Oroa er inte. Vi är fullt friska...

Okej Eric Saade. Du må ha vunnit melodifestivalen och alla svenskars kärlek. Men inte min. Det kommer gå strålande i den stora finalen, garanterat. Med den lätta engelskan och den catchiga refrängen. Men man startar inte en låt med meningen "Stop, don't say it's impossible, cause I know, it's possible" och är fullständigt allvarlig. Usch. Jag vill kunna digga Saade, men han är så ocool i mina ögon. Alltså sure, han ser bra ut...men allt annat stör mig för mycket haha.

"Du är inte helt svensk va?", "Du har väl påbrå från någon annanstans än Sverige också?". Jag får höra det då och då och mitt standard svar blir alltid "Ja jo min pappa är chilensk, men mamma är svensk." För att göra en parantes här så har jag blivit uppfostrad med att pappa också är svensk så det tar emot lite att kalla honom invandrare eller att hålla med om att jag inte är helt svensk, hur weird det än låter. "Han har svenskt medborgarskap och han har bott här i 40 år. Precis lika svensk som vem som helst" har min mamma alltid sagt. Även om det inte stämmer helt(let's face it, han kommer aldrig bli "svensk" svensk) så förstår jag hennes poäng. I vilket fall, den här typen av konversation fortsätter ibland med "Så ditt efternamn är chilenskt alltså?" varpå jag svarar att "Nä, det är italienskt. Min pappa har påbrå från Italien och namnet har därför hängt med"

Personen som började fråga blir alltid ställd för en sekund. Typ förvirrad. Men efter denna sekund så blir svaret allt som oftast "Jaha, men vilken cool blandning!".

Nu till saken. Om personen nu, för en sekund ser förvirrad ut...hur tror ni hela min uppväxt varit? Herrejesus vad jobbigt det är att inte känna sig hemma någonstans. Jag har nog haft en identitetskris utan att själv riktigt kunnat sätta ord på det. När jag var yngre var allt så svart och vitt. Antingen passade jag in överallt, eller också ingenstans. Eftersom efternamnet ofta berättar om vart du kommer ifrån så blir jag ofta tvungen att förklara att jag inte är så jätte italiensk...fast någonstans är jag väl det. Det blir alltså först en förklaring om min chilenska bakrund och sedan en förklaring till mitt italienska efternamn.
Att ha min "blandning" har varit förvirrande många gånger. Jag är svensk...fast ser inte riktigt ut som det...och är ju hälften chilensk...men kan inte prata flytande spanska alls...sen har jag ju ett italienskt efternamn....fast ingen italiensk släkt...

Idag känner jag bara att jag inte behöver välja sida. Inget är svartvitt längre. Vill jag vara chilensk, så är jag det. Vill jag vara svensk, så är jag det. Jag vill helst vara båda. Det ultimata vore "svenskchilenare med italienskt påbrå". Haha så att svenskchilenare blir en nationalitet, och att det italienska är anledningen till att mitt utseende och efternamn ser annorlunda ut. Så att det fanns en förklaring och inte två.

Vet inte how much sence I'm making right now. Men det är fortfarande svårt för mig själv att sätta fingret på vart förvirringen ligger. Jag delar inte med mig av sånt här för det är inte en stor del av min dagliga tankeverksamhet. Men nu i veckan kom jag på mig själv fundera då jag än en gång blev frågad om mitt efternamn och påbrå.

Hej vänner! Skulle ni se mig just i detta nu så skulle ni tveka, blicka tillbaka och sedan fundera för er själva om det var en zombie och inte en människa ni såg. Jag är med andra ord trött som en tok. Har dock haft en fantastisk dag så det väger upp tröttheten. Jag skrev kontrakt med jobbet och jobbade mitt första pass. Ni anar inte vilken skön stämning det är där! Man mår så himla bra medan man jobbar. Måste finslipa min telefonröst, ni vet med rätt pauser och betoningar men jag är sjukt taggad på att lyckas boka in mitt första möte. Det är det vi gör därborta. Bokar in möten med potentiella kunder. Jag jobbar med en god vän också vilket gör det hela ännu bättre. Vi pushar varandra liksom! Blir han taggad, blir jag taggad!

Jag skrev ett inlägg nyss om vad jag pysslat med idag, men det kändes så jävla ointressant så det finns inte. AAaaa fööörst så pillade jag mig i naveln...sen hämtade jag kaffe...sen lite mer kaffe, aaaa och seeen så gick jag ut med min lilla huund och sen var det dags att åka till tandläkaren. Nej. Okej. Riktigt så illa var det inte. Men fortfarande så tråkigt att jag själv gäspade medan jag skrev.

För att lämna er med något roligare än ett inlägg om att jag inte kan skriva inlägg så kan jag meddela att helgen ser ljus ut. Någon sorts utgång är på G vilket är efterlängtat. Vem/vart/när är fortfarande oklart för det verkar som att vänner på flera håll ska ut i helgen. Deppigheten jag skrev om tidigare är bortblåst. It's sunshine from here on out!
Peace amigos!

Hej vänner. Allt bra? Här är allt inte alls bra. Har deppat hela dagen. Var faktiskt glad över att få träffa mina klasskamrater, som alltid får mig att le och må bra men just idag fanns deppet kvar ändå, bakom leendet. Är så jävla trött på mig själv. Jag upprepar samma tankar hela tiden. Jag tråkar ut mig själv med samma funderingar och lönlösa tankar. Argh jag behöver något nytt, vad som helst, pronto!

Hade det funnits kameror i solarierummen hade det igår förevigats en lagom bränd brud dansandes till Pitbull halvnaken. The Voice party + att man legat stilla i en kvart can do that to a person. Sola tänker ni? Men faktiskt så är det bra för mig. Hudspecialisten skulle inte hålla med, men jag kænnee de jæææææ kæne och solning fungerar. Grejen är väl bara att jag inte vill bli jättebrun så jag solar inte ofta. Brun ska man vara på sommaren, inte nu.

Hola amigos. Min arbetsintervju gick bra! Jag fick smått panik när jag insåg att vi skulle få provjobba direkt då jobbet i stora drag handlar om en töntig rädsla jag har. Men, jag gillar ju att komma över mina rädslor så jag hoppas jag får jobbet faktiskt! Gillade miljön, atmosfären och alla som arbetade där! Igår var jag vaken hur tidigt som helst för att kunna gå till en hudspecialist. Väl i väntrummet somnade jag nästan(sjukt sköna soffor=livsfarligt) men jag kom på att sitter man obekvämt håller man sig pigg. Så jag lämnar soffan för en stenhård stol och en gammal gubbe kollar på mig som om jag var galen som lämande en skön soff-plats. Call me crazy old man. At least I'm awake and crazy. Efter besöket hann jag hem, käka en empanada och vända. Tog en fika med Anna och Micus i gamla stan. Riktigt välbehövt från min sida. Så skönt att bara få prata bort flera timmar med underbara vänner.

Nu är det hög tid att se upp på bilvägarna. Jag har börjat övningsköra. Här. Bland er andra. Har tidigare övningskört i Värmland. Där, let's face it, ingen bor. Så det har liksom varit nema problema. Men nu är jag här, jag är en trafikfara och jag varnar er: ser ni ett huvud skymta ovanför ratten, kör åt andra hållet. Idag har jag(förutom lekt trafikfara) käkat kebab med brorsan och handlat med Bella. Bella snorade var(var) och hade stora bulor i fejjan. Hon lyckas aldrig bli sjuk som oss andra utan ska alltid få någon stor inflamation. Vad sägs som tandkötts-, hjärnhinne- eller bihålsinflamation. Säg en sjukdom och hon har haft den, typ. Vi andra blir förskylda. Punkt.

 
En av anledningarna till att man laddar ner Heroes...