You can call me sufia

Förra året var jag ledsen när Engelska C tog slut. På riktigt. Jag gled genom hela kursen och tyckte att det var exakt sådär lagom svårt så att det faktiskt blev roligt. Vi hade roliga uppgifter och roliga redovisningar. Men när jag sa att det var trist att kursen tog slut möttes jag av inte fulllt lika positiva klasskamrater. Och mina vänner utanför skolan fattade inte alls hur jag kunde sakna engelska, som är så jobbigt.

Igår sa min klasskompis att hon kommer sakna Matte D. Hon vill inte att kursen ska ta slut. Att hon funderade på att läsa en till mattekurs till hösten.

På tåget hem efter att ha sagt hejdå till min klassis kom reflektionen, och insikten... Exakt så konstig min klassis lät, då jag tycker matte är a pain in the ass, exakt så konstig lät jag när jag pratade om hur nice engelska är. Jag har förmodligen lagt ner sjukt mycket mer tid än min klassis på matte, men mina vänner hade säkert lagt ner sjukt mycket mer tid på engelskan än vad jag gjorde.

Summan av kardemumman är att jag nu har fått se samma situation från två olika sidor. Ena sidan när jag tyckte ämnet var enkelt och roligt och fattade inte varför vissa var så negativa, och andra sidan när jag själv tycker ämnet är sjukt jobbigt och fattar inte hur man kan sakna ett pissjobbigt ämne.

Jag fullkomligt älskar sådana här insikter. Jag hoppas att jag inte trampade någon på tårna på gymnaiset, eller att jag lät arrogant. Så är det verkligen inte. Och så är det ju inte för min klassis heller, även om min första tanke var åt det hålllet. Man är bra på olika saker helt enkelt. Och alla är bra på något. Men tänk på det här när ni tycker något är enkelt. Tänk då på en situation där någon som var bättre än du lät lite för arrogant och försök att inte låta likadan själv.