You can call me sufia

Mina föräldrar hatar att jag och jandro växer upp. Jag har märkt att på senaste tiden gör dom allt för att fortfarande kunna ta hand om oss. Det är gulligt hur gulliga dom blivit. Min pappa ringde nyss, bara för att höra av sig och för att fråga om inte jag saknade honom lite. Min mamma skickade ett mess i veckan där det stod "tänker på dig". Hon brukar aldrig göra det. Dom har ringt och väckt min bror den här veckan för att han inte ska komma försent till jobbet med motivationen att "det är inte lätt att bo själv i början". Men hallå? Är det inte det han ska inse, själv? Att han måste ta sig upp själv på morgonen? Don't get me wrong, mina päron är sjukt gulliga från början med alla saker dom gör för oss kiddos. Men nu går dom farligt nära separationsångest linjen. Desperat så gullar dom i alla fall mig till döds. Med pussen i pannan som varar lite längre än vanligt, och alla historier som börjar med "jag kommer ihåg när du var såhääär liten..."