2011-07-25
02:02:16
02:02:16
I just want them to know that I gave my all, did my best, brought someone to hapiness. Left this world a little better just because... I was here.
Så, klockan är nu över klockan 1 och jag sitter och kollar på "När lammen tystnar". Det skall väl klassas som en skräckfilm men för mig är den inte så läskig längre. Har sett den flera gånger och visst var doktorn läskig i början men nu kryper det inte längs ryggraden alls. Tycker det mest liknar ett långt CSI avsnitt.
Men det var inte det detta inlägg skulle handla om.
Livet förändras. Slagkraftig mening right? Min bror till exempel, flyttade hem idag. Extremt stor grej. Helt plötsligt finns hela hans liv här och inte i Skogås. Helt plötsligt är vi 4 och inte 3 i huset.
Om en vecka kan mitt liv förändras. Jag måste välja jobb eller plugg. Står fortfarande och trampar och det frustrerar mig något enormt. Jag har alltid haft mål. Jag har alltid gett allt för att nå dem. Men nu ni. Jag vet ju inte vad jag vill så målet är oklart. Och det är svårt att ge allt, all min vakna tid till något oklart.
Igår var jag hemma hos en vän och pratade om kärlek. Haha det måste låta som om jag gör det hela tiden med tanke på att Bella och jag också gled in på ämnet. Men det är ett stort ämne. I vilket fall fick min vän mig, helt ovetandes att inse saker och ting. Jag måste sluta leva i dåtid. Jag måste sluta med mina tankegångar. Haha, samtidigt kommer dåtiden ifatt mig på så sätt att jag nu, precis som för lite mer än ett halvår sedan återigen bor med min bror.
Livet förändras i större perspektiv. Det som upptar min vakna tid i form av problem är så obeskrivligt små när man sätter det i ett perspektiv. Jag syftar såklart på det extremt hemska dådet i Norge. Det har varit det främsta middagsämnet här hemma. Jag och mamma har vridit och vänt på händelsen tusen varv men det hjälper inte. Jag mådde fysiskt illa när extrasändningarna strömmade in i tvrutan. Vi alla satt klistrade i timmar. I morse kollade vi på gudstjänsten, bara för att liksom. Bara för att vi är ledsna. Bara för att vi inte kan vara med på den på riktigt.
Jag har har en förmåga att ofta sätta mig in i andras lidanden, vilket är varför SAW filmerna är förbjudet område om du vill se film med mig. När jag förstod vad som hänt på sommarlägret så befann sig mitt psyke där. Jag såg mig själv liksom gå ut för att lyssna på polisen för att ta del av den viktiga informationen. Jag såg mig själv panikslagen springa och gömma mig i ett tält. Jag såg mig själv simma tills benen krampar. Jag såg mig själv blint tro på att räddningen äntligen kom. Att äntligen kunna andas ordentligt. Bara för att sekunder senare inse lögnen, men att det då ändå är försent att springa. Jag kan liksom se mig själv göra de där fatala misstagen och dö. Hemsk förmåga att ha kan tyckas. Den gör en smått paranoid haha.
I vilket fall, Livet förändras. Mina tankar delas mellan min brors återkomst, min egen framtid, min syn på kärlek och lidandet och sörjandet i Norge. Ett otroligt starkt land när allt kommer omkring.
Har en massa vardagstjafs att blogga om egentligen, men det blir en annan gång. Dessa inlägg tror jag ger mer till de få som läser än de små äventyren jag gör till vardags. När lammen tystnar är slut för länge sedan nu förresten. Det tog längre än jag trodde att få ner det jag ville säga i bokstäver.
