You can call me sufia

Det var en dimmig decembermorgon. Jag var påväg till plugget med dom tyngsta stegen någonsin. Jag skulle få tillbaka den första genomförda mattetentan. När föreläsningen var över för dagen fick alla gå längst fram i det stora klassrummet och hämta sina prov. Jag väntade. Väntade in att alla skulle reagera på sina resultat och kommentera sina vänners. Jag såg att dom flesta gav ifrån sig en suck av lättnad.  

Jag gick till slut fram och tittade på första sidan. Det kändes som om F:et kastades i ansiktet på mig. F,F,F. Det stod "Betyg: F, Poäng: 3,5". För att slippa F (och omprov) krävdes 9 poäng... Att komma fram till att jag hade lite mer än 1/3 av vad som krävdes för att slippa omprov var inget som fick mig på bättre humör. Inte heller vetskapen om att jag PÅ RIKTIGT bara hade 3,5 av dom max 24 poängen man kunde få på hela provet.


I förra veckan skrev jag om provet, som ni kanske läst. Och nu i veckan var det rättat.

Januarimorgonen var lika dimmig, om än lite mer halkig. Jag hade rätt tunga steg nu också för rädslan av att inte klara en omtenta var för stor för att greppa. Jag skulle inte kunna ta det. I pausen mellan de två föreläsningarna gavs omtentan ut och jag gick återigen med nervösa steg fram till bänken längst fram i klassrummet.

Jag vände på provet och såg "Betyg: C". Jag blev tvungen att fråga min lärare om betygssättningen haha. Han kommenterade bara att jag var visst ett poäng ifrån Betyg: B. Jag gick chockad tillbaka till min plats. Ord kan inte sammafatta lättnaden. Jag hade klarat matten. Och inte med 9 poäng...

Jag hade, på några veckor, fattat så mycket av mattematiken att min poäng gått från 3,5 till 17. DET är en mirakulös jävla comeback. Jag kunde knappt förstå det själv. Hårt arbete och känslan av att förstå vad man pysslar med är vägen till framgång. Tro mig.